KRÄV SÄKRA OCH LEGALA VÄGAR NU

Att söka asyl är en mänsklig rättighet. Det innebär att alla stater i världen som skrivit under FN:s flyktingkonvention har skyldighet att se till att flyktingar som vill söka skydd får göra det. Utöver det finns det folkrättsliga principer och skyldigheter för stater. Exempelvis principen om non-refoulement som innebär förbud mot att återsända en person till ett land eller område där hen riskerar att utsättas för tortyr eller andra allvarliga kränkningar av sina mänskliga rättigheter.

Politiker och media kan ibland ge intrycket av att rika länder, särskilt i “västvärlden”, gör mer än tillräckligt för att hjälpa människor som flyr krig och förföljelse. Men verkligheten ser annorlunda ut.

Det internationella samfundet, och i synnerhet rika länder, misslyckas med att fördela ansvaret att skydda människor som har flytt från sina hem och tvingats lämna allt på grund av våld och förföljelse. Istället är det låg- eller medelinkomstländer som tar det absolut största ansvaret.  
Just nu är ca 114 miljoner människor på flykt världen över, en del av dem tvingas söka sig till Europa. Men EU fortsätter att föra en politik som ämnar att avskräcka människor från att söka asyl i Europa, och hindra dem från att försöka resa dit.

Rätten att söka asyl är en grundläggande mänsklig rättighet, den är folkrättsligt bindande för stater och inskriven i den EU-gemensamma lagstiftningen. I praktiken är dock möjligheterna att säkert och legalt ta sig till EU för att söka asyl mycket begränsade, eftersom unionen arbetar aktivt just för att stänga folk ute. Det finns idag i stort sett inga säkra vägar in, vilket tvingar människor att ta sig till Europa på ibland livsfarliga vägar.

Vissa människor utsätts för våld och övergrepp. Andra mister livet när de försöker ta sig över Medelhavet eller tar sig andra farliga vägar för att nå EU. Vissa frihetsberövas av myndigheter när de anländer till ett nytt land. Alla har lämnat sin sitt hem och sin vardag, bakom sig för att de inte haft något annat val.

För de som lyckas ta sig till EU ser Amnesty dessutom att principen om non-refoulement inte alltid respekteras. Både genom så kallade pushbacks men också genom olika former av överenskommelser eller samarbeten med länder utanför EU. Libyen och Tunisien är två exempel där personer som tvingats tillbaka har utsatts för allvarliga kränkningar av sina mänskliga rättigheter.

Utvecklingen i EU går alltså i stora delar åt fel håll. Nu har också en överenskommelse nåtts om den så kallade migrations- och asylpakten. Pakten kommer att innebära ett bakslag för den europeiska asyllagstiftningen i årtionden framöver, där det troliga resultatet är ökat lidande under varje steg på en persons resa för att söka asyl i EU (läs mer här).

Det finns i nuläget dessutom lågt politiskt stöd på såväl europeisk som nationell nivå för att på allvar arbeta för respekten för flyktingars rättigheter. Samtidigt står vi inför ett stundande val till EU-parlamentet där risken är stor att politiken går åt ett håll där rättigheter riskerar att urholkas ytterligare.

Trots att många, kanske de flesta, besluten som rör människor på flykt tas på EU-nivå är kunskapen om och engagemanget för EU och den politik som förs låg bland Sveriges befolkning. Enligt en undersökning gjord av DN/Ipsos vet bara 6 av 10 att det är EU-val i år och bara 7% av Sveriges befolkning kan pricka in rätt månad för valet.

Det är därför det är så viktigt att du står upp för asylrätten och kräver av våra EU-parlamentariker att de arbetar för ökad respekt för flyktingrätten, att det ska finnas fler säkra och legala vägar att sig in i EU och för att asyl-och migrationspakten inte ska leda till att människor på flykt drabbas av rättsosäkra asylprövningar eller inskränkningar av sina grundläggande rättigheter.